happylife

inser att även fast jag har jobbat till en rätt bra självkänsla är jag inte mer än människa mellan varven där den kan   svaja och när gör den det som mest???



Svaret på det är förmodligen när det börjar komma känslor med i bilden, när man märker att man börjar fastna för en annan männsika  ordentligt när man märker att man blir väldigt varm och det pirrar i kroppen när man tänker på denne (i mitt fall är det ju givetvis Han) när man märker känslan av att börja bli förälskad sakta komma krypande över en.  Och just där är jag vilket gjorde att jag hamna lite snett i mina tankar imorse, men av erfarenhet så kom jag rätt snart upp på rätt spår igen och visste vad jag behövde göra.



Trampa lite som en katt runt het gröt under dagen men tillslut så insåg jag att det inte kommer nått rätt tillfälle, eller rätt och rätt, det var mer jag som gjorde det jobbigt för mig själv.  Ställde två simpla frågor och fick dom två svar jag faktiskt ville höra och så undrar man så här efteråt varför var det så svårt att ställa dom frågorna?
 

Men som sagt jag är inte mer än människa precis som vem som helst. Och vill jag veta nått så är det mycket enklare att göra lätt för sig och faktiskt fråga. Och det är ju gjort och jag kan återgå till den trygghet jag faktiskt kände förut, tyggheten i mig själv och stabileteten jag känner i den andre personen som håller på att nästla sig in i mitt hjärta. Som sagt tiden får visa vad som händer men jag behöver inte få dom tvivalande känslorna på mig själv längre iallafall.



KÄnner ni igen den där första natten man sover brevid någon, eller försöker att sova är väl mer ärligt att säga. Man är inte van att sova nära någon så minsta lilla rörelse väcker den andra och alla dom nya ljuden göra att man vaknar till flera ggr. Ovanan blir lätt till en vana och nu är det nästan lättare att sova brevid än att somna i sin egna invanda säng.  Blir nästan för tyst här hemma när man inte har någon på sidan av en som mummlar lite i sömne och ibland snarkrar så sött .