happylife

har gått med en konstig känsla i kroppen och kännt mig lite däven de sista dagarana och inte riktigt kunnat sätta fingret på det. Men sen slog det mig, har ju dragit ner ordentligt på sockerintaget och lagt colan på hyllan för en vecka sedan, det är ju abstinens jag har .



Fortfarande följer händelsen som var vid jul efter mig lite men har börjat släppa det. Jag lova att lägga ifrån mig den men det har varit svårt. Hur som helst vet jag vad jag behöver jobba med, klara av ovisshet  alltså släppa kontrollbehovet, lovar att jobba med om inte annat för min egen del.  På tal om jul så är granen plundrad, ja i allafall på polkagriskäpparna som hängde där, det är tajm att packa ner granen och bära upp allt pynt på vinden.



Vart sugen på att baka idag, som säket mina kollegor hade varit jätte glad för dom som tjatar så mycket , men tyvärr visa det sig att det var allt för länge sedan jag bakat för det var rätt tomt i skåpet. Skriva upp på inhandlingslistan och fixa hem ifall andan faller på igen. Sonen är bänkad vid tv:n just nu, vi har varit hemma idag då han hade ont ikroppen och var småfebrig igår kväll, nu verkar det inte vara några större fel på honom så jag hoppas att det är fritt fram för skolstart i morgon. Har försökt roa honom med sällskapsspel och det kan jag tala om är en utmaing för tålamod hos en förälder, sjuåringar tycker allt är så orättvist och är väldigt dåliga förlorare, ja även när dom leder ser dom inte det utan fokusera på den andra motspelarens tur .



Det har varit rätt händelselösa tid sedan nyår, men man ska inte begära för mycket  antar jag, då kan ju året bara bli bättre . Ska ta och sätta mig ner med kalendern och planera in efter barnveckor och beredskapshelger allt det där roliga jag vill göra och alla människor jag vill träffa. Tänkte vidga mina vyer bla när det gäller vänner och även när jag kan tänka mig gå ut och rocka baken av mig. Vänner har jag många fina här i stan som jag absolut kommer fortsätta att vårda min kontakt med och fortsätta hitta på saker med, för er klara jag mig inte utan. Men efter 20-års jubileumet har det trillat in några nygamla vänner igen som jag känner att dem här människorna vill jag absolut ha med i mitt liv igen. När det gäller gåutfronten så känns det som stan har gjort sitt, eller kanske inte men dem jag går ut med vill oftast bara gå till ett ställe och det ställe har gjort sitt för min del känns det som, en och annan after work kan jag tänka mig där men en vanlig utekväll så känner jag mig som tant Ullis och det ger inte allt för mycket . Och ta sig till grannstäderna är ju inte allt för svårt och antagligen kan man kombinera det med odla vänskapsrelationer å, två flugor i en smäll.




Jag hoppas också att året bjuder på romantik och förälskelse. Den som berörde mitt hjärta i slutet av förra året vet jag inte vart han tog vägen faktiskt. Poff borta och ej kontaktbar tydligen, men jag vet att han kommer få höra så fort han visar sitt nylle igen. Inte av mig då utan av en nära vän, men det är inte min förlust även fast jag skulle vilja veta vad anledningen är till att man säger att man vill träffas och sen inte ens kan skicka ett sms och tala om att det kom annat imellan. Jag är rätt förstående kvinna, det tror jag många av mina vänner kan skriva under, antagligen lite för mycket förstående mellan varven. Det finns säkert någon vettig förklaring till det hela och huvudasaken är för mig att han mår bra, är det meningen att det ska bli vi så ordnar sig det och är det tänkt annat ja då är det så. Känner i allafall att jag är på rätt spår igen, det är vettiga killar jag träffar med något innanför pannbenet och trygga i sig själva.  Tar med mig den känslan och ska ta och stoppa min lille batman i sängen. Sonen fick en batmanpjaymas med tillhörande slängkappa för några dagar sedan, denna klädsel har han haft hela dagen och vägrar att kliva ur, eftersom jag väljer mina strider har han fått ha det.